En egen kolumn i FASS

Det var under ett år jag inte kunde lämna kungsholmen och det här var under samma år som tsunamin i Thailand, ett år efter insjuknandet och det var under perioden som jag bodde på socialpsykiatrin och i Fredhäll. Iaf så fick jag kramper i kroppen och det skedde oftast på kvällarna och känsla av att man ska skita på sig och kissa ner sig sen att det kommer kramper där huvudet trycks bakåt och salivet som samlas i munnen som gör att man inte kan andas. Det liknas som ett ep anfall. Det började rätt långsamt och milt med nån gång i veckan och anfallen var inte så farliga men ändå jobbiga. Det här eskalerade snabbare och snabbare och minns att min vän Sillen hjälpte att bära hem mig vid flertal tillfällen och folk stod bara och glodde när man fick dessa liknande ep anfallen utan att göra något. Det var värre när jag var själv och påväg hem det tog en evighet att ta sig hem, fick tom åka ambulans en gång. På vården sa att det bara var panikångest och att jag troligen kommer att ha det resten av livet.

Ett starkt minne jag har när ett anfall pågår och Sillen drar nåt helt icke politiskt korrekt skämt om tsunamin och alla spänningar bara släppte och utbrast i skratt i ca 30 sekunder innan det kom tillbaka igen. Sjukt att nåt så roligt kan frigöra hela kroppen!

Det här begränsade mig och jag slutade gå ut på kvällarna och fick sitta på toaletten och ha de här anfallen och det pågick kanske 6-10 månader. Tills en dag när det kom på morgonen när jag var påväg till min arbetsträning på en restaurang. Det här var mitt i vintern och det kom fram en väktare och försökte hjälpa mig men jag kunde inte prata pga kramperna men lyckas på något vis ringa min mamma som förklarade läget och skulle ringa en taxi som skulle hämta mig och köra mig till vården. Hon, väktaren slutade sitt pass och lämnade över till två andra väktare som skulle hjälpa mig. Taxin kom inte och väntade säkert i 30 minuter mitt i vintern med dessa ep liknande anfallet och väktarna bara drar och lämnar mig där själv utan att ha fått tag i taxin eller köra mig till vårdinstanser, vilka jävla svin är de inte här för att hjälpa en men hade ingen respekt för dem innan heller, så det är väl min egen karma som jag fick stå ut med.

Taxin kommer tillslut och jag blir körd till Midgård behandlingsenheten där de konstaterar att det är en biverkning av medicinen och jag är den första som har de här biverkningarna, så lite stolt kan jag säga att jag har en egen kolumn i FASS det är inte alla som har det…

Det här med medicinering kring folk som har psykoser eller schizofreni är svårt att hitta rätt för det ger så mycket biverkningar inte lika farliga som det jag just berättade men det ger vissa negativa effekter. Det tog ca 12 år innan jag hittade en medicin som funkar och får injektioner med den nu och håller mig stabil, får iof lite ont i leder och i kroppen av den men det är det värt och skönt att ha hittat rätt, man kände sig lite som en försökskanin där ett tag med utprovning av mediciner. Men med rätt mediciner så kan man lyckas hålla sig frisk och ha ett fullt fungerande bra liv!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *