Tvångsvård och en positiv inställning

Jag började bli sjuk igen och det svajade rejält, jag hade naturligtvis inte ätit neuroleptikan på flera år (antipsykos medicinen). Jag började bli paranoid igen och kände mig förföljd och jag tappar verklighetsuppfattningen på vissa grejer men kunde fungera normalt i vardagen ändå. Jag kom ihåg att jag satt på tåget påväg till jobbet och det var en som satt brevid mig som hade ett allvarligt samtal med någon att det alltid finns en lösning på problemet, jag trodde han var polis och egentligen var samtalet riktat mot mig.

På jobbet fungerade det bra och jag hade inga problem med att utföra mina arbetsuppgifter och telefonen låg alltid i ett annat rum så att jag inte var avlyssnad, så det kändes skönt. Men det var ändå vissa saker som triggade igång psykosen vilket jag är rätt bra på att handskas med. Men det var mer resorna till och från jobbet som var av problem. Försökte få transport till och från jobbet av försäkringskassan på nått vis men de gick inte med på det.

De psykotiskta tankarna blev bara kraftigare och kraftigare och ja jag måste erkänna att det är rätt läskigt.

Jag läste boken de 7 goda vanorna under tiden jag blev dålig och den fick mig att hålla mig på banan och fatta någorlunda bra beslut och hur jag kan påverka mitt liv. Eftersom jag kände mig förföljd och skyldig till någonting så började jag skriva på en affärsplan, vilket jag iof annars brukar också göra. Kom fram med en bra produkt som skulle hjälpa jorden att bli mer hållbar och skissade på ideer och började forma strategier. Hade tilltänkta personer till projektet och alla har tyckt att det var en bra ide när jag pratat med dem i efterhand. Även två personer jag inte känner som var tilltänkt delaktiga i det, pitchade jag iden och de tyckte att det var en bra ide och ville träffas på ett möte, det här var naturligtvis långt senare. Nu tillbaka till storyn…

Folk märker inte att jag är sjuk, var exempelvis på centralbadet med min bästa kompis och han märkte ingenting utan det kom senare och fick reda på att jag jobbade med något och behövde en dokument förstörare som han snällt åkte och köpte.

Jag jobbar vidare på produkten men den känns alldeles för överväldigande och blir stressad av det och måste hålla det hemligt men ändå få ut det till rätt personer. Det resulterade i att jag bara blev sämre och sämre och kände mig mer förföljd och nu var det på en politisk nivå.

Jag kunde inte äta och hade svårt att sova och gick till vården och bad om att bli inlagd vilket jag blev. Jag tyckte det var för långt till Huddinge sjukhus så jag hyrde en bil på macken och jag hade ju massa saker att uträtta med den här affärsplanen. Jag hade tidigare tagit ett blancolån på 55000kr för att starta ett företag. Men det gick åt till en massa nya mobiltelefoner en kurs på balansekonomi och annat vettigt man behöver när man är paranoid. Jag var betydligt bättre på juridik än personalen inne på psyket så kom ut därifrån efter en vecka och nu mådde jag ännu sämre. Fick antipsykosmedicin och en stabiliserings medicin som jag fick humör svängningar av. Jag hade knappt ätit eller sovit något och var för paranoid för att sova hemma så jag tog in på ett hotell i city, kostade mig 1800 kr. Gick ut och käkade middag med Kenny sen gick vi och kollade på bio. En man som heter Ove såg vi, inte speciellt uppmuntrande i mitt tillstånd. Jag tror Kenny märke på mig att det inte var som det skulle. Men jag gick tillbaka till hotellet och sov några timmar.

Senare under dagen så är det möte med vården och jag lackar ur på läkaren över en liten grej pga stabiliseringsmedicinen och får tvångsvård på mig. Nu var jag här igen, tvångsinlagd, blev lack, men det var ändå rätt skönt och bestämde mig för att jag ska vara positiv när jag går igenom det här! Det här var början av 2016.

Det första som händer är att jag träffar en polare som också är inlagd på samma avdelning, Vilket var as roligt vi röjde fett och hade roliga saker för oss. Träffade en annan kompis som jobbade med byggnation av sjukhuset så träffade han ibland. Känner en läkare som jag sprang in i några gånger. Sen var det endel fler personer som jobbade där men som jag aldrig träffade just då. Kompisen som jag var inlagd med, vi levde verkligen i nuet och hade det as roligt under omständigheterna och att man mådde så dåligt som jag gjorde. Så hade jag det ganska bra!

Bad läkarna om att få vara kvar på sjukhuset och börja jobba de tyckte att jag och min mor var helt galna. Så efter 5 veckor av tvångsvård så kom jag ut igen, mådde bättre men hade fortfarande symptomen kvar och började jobba efter en vecka från det att jag kom ut från sjukhuset. Tror det är bra att komma ut i ett sammanhang fort och inte ligga hemma med sina tankar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *